Jag önskar att Gabriella Bark skojar när han skriver den här debatt-krönikan på nyheter 24. Men Olyckligtvis tror jag inte att hon gör det. Hon är bara en annan i raden som har missuppfattat hela poängen med feminism och framförallt det könsneutrala ordet hen. Jag blir inte arg när jag läser hennes krönika, mest trött på alla missuppfattningar och hur ogenomtänkta hennes resonnemang är.Hon skriver bland annat att männen
"är arga och bittra över den kroniska tristess som bitit sig fast i deras vardag" och att "
hela jämställdhetsgrejen har gått så långt att männen har börjat tappa sin identitet."
Det Gabriella Bark missar är att vi män inte är arga och bittra över att vi inte _får_ vara manliga nog. Vi män _måste_ vara manliga för annars är vi ju inga "riktiga" män. Ju mindre manlig man är desto mindre värd är man. Saken är den vår kroniska tristess och depressivitet grundar sig i hela manlighetsjipoot. Precis som att kvinnor tvingas in i en könsroll så tvingas även männen in i en könstereotypisk roll som ska vara aktiv, ta för sig och helst vara helt känslolös. Om Gabriella Bark hade förståt hur svårt det är att aldrig få utlopp för sina känslor så kanske hon också hade begripit sig på att det inte är jämställdheten som gör män bittra utan de maskulina rollerna vi måste ta på oss för att passa in i världen. Vi tappar vår identitet för att vi inte är tillåtna att vara något annat än de männen Gabriella talar om. Feminismen låter män få vara mer än bara en roll. Mer än bara en färg, utan hela färgspektumret. De låter oss vara mycket mer.
När ska vi sluta tala om för folk vad som är en riktig människa? Det finns inga regler eller lagar på hur en riktig kvinna, respektive man ska vara. Folk ÄR olika (men lika värda), och tvinga inte in dem i en roll de inte kan hantera eller egentligen ens vill ha, för det är därför, Gabriella Bark, som män drabbas av kronisk tristess och depressivitet. Mansbilden är en påhittad illusion, vi lever inte längre på grottmännens tid och det kanske är dags att inse detta? Feminismen släpper på ramarna medan sådana som Gabriella Bark tvingar oss tillbaka till depressiviteten och förväntningarna att leverera den orimliga mansrollen som inte alla män är villiga att axla.
Och för att spinna vidare på ordet hen. Vad är problemet? Det är ett nytt ord som får användas efter egen förmåga precis som orden syskon och förälder.
Bror - syster - syskon.
Mamma, pappa, förälder.
Han, hon, hen.
Det finns många mer exempel på könsneutrala ord. Och inte har vi väl några problem när någon till exempel säger att hen ska hem och vabba sitt 'barn' som är helt könsneutralt ord? Ordet försöker inte kastrera någon och ordet är inte till för att sudda ut han eller hon. Det är bara ett nytt berikande ord för att slippa skriva "han/hon" när man inte vet vad det är för kön eller om det inte spelar någon större roll för innehållet. Självklart kan det också användas för dem som inte vet vilket kön de känner att de tillhör men det rör ju inte dig, Gabriella Bark, vad andra människor vill definiera sig själva som. Det är deras val och det är bara att acceptera och respektera. Hen är bara ett nytt ord som är till för att hjälpa till. Hur kan det vara provocerande eller har du bara missuppfattat ordet betydelse?
